han är på södermalm och jag i bankeryd. tror detta är första gången nånsin vi befinner oss i samma land utan att dela hem och sova i samma säng varje dag. känns ... f e l
nästan så att jag längtar tills han åker till london så vi åtminstone inte behöver vara ifrån varandra i samma land.
nån som fattar vad jag menar?
minns innan vi ens hade träffats IRL så att säga. i början av 2008.
men pratat med ljud o webcam på skype o allt. varenda dag. saknade honom hela tiden. även när jag jobbade, gjorde saker, spelade ingen roll. smsade till nya zeeland. längtade hem till datorn och honom. på andra sidan världen var han då.
jag längtar redan efter honom! och det har bara gått 13 timmar sen vi sa hejdå på flygplatsen. så himla löjligt egentligen.
önskar jag kunde känna mig hel utan en annan människa. försöker att vara självständig. men jag vet inte hur jag ska känna mig hel utan honom. får bara försöka tänka på annat under tiden han är borta nu. kärleken växer verkligen på avstånd. den gör det.
1 kommentar:
Visst gör den. Och det enda jag kan säga är att det är väldigt nyttigt. Även om jag just i detta nu skulle kunna göra vad som helst för att få ha Simon här hos mig. Men det är bra att tänka att kärleken växer, det är lättare att hålla huvudet ovanför ytan.
Sen vet både du och jag att vi klarar oss bra ensamma, men att det är så mycket roligare att dela med sig till någon annan av sitt fantastiska Jag. :D
Skicka en kommentar