lördag 17 januari 2009

Why does my heart


Idag är det fyra månader sen jag lämnade Sverige. Många gånger har jag varit väldigt ledsen, det har ni väl knappast kunnat undgå att märka här på gnäll-bloggen. Hemlängtan, ja. Men inte bara. Mycket har handlat om livet och jag har frågat mig själv om jag verkligen är på rätt väg i livet. Min väg. Vad gör jag här, varför är jag här, och så vidare. Offrar jag allt för en annan människa, är det vad jag gör genom att låta mig dras med till andra sidan jordklotet bara för att han är där? Jag gav upp erbjudande om fast anställning på Ikea, jag gav upp tid med människor och djur jag älskar. Det gav jag upp. För honom? Eller för mig själv? I slutändan var det nog bara för mig själv, egentligen. För jag skulle inte kunna vara utan honom. Jag trodde aldrig jag skulle kunna vara utan min hund och min familj heller. Men när jag var tvungen att välja, fanns det bara ett val. Jag kan inte säga varför, för det vet jag inte. Det bara är så som det är. Det är något jag valde, för min egen skull. Han är inte den som pressar mig, alls. Ibland önskar jag nästan (i hemlighet) att han skulle vara lite mer avundsjuk, eller inte vilja att jag ska göra något utan honom. Så i slutändan var det nog mestadels bara av egoistiska skäl som jag lämnade allt bakom mig i Sverige och rymde till Nya Zeeland med en poet.

Oftast skyller jag på honom när jag längtar hem ändå. Vill ha nån att skylla mina tårar på. Men å andra sidan gnäller han inte heller när jag snorar och blöter ner hans tröja med mina tårar så han är okej med det med.

Det finns en väg i livet och det är den jag är på nu. Var den för mig och vilka stigar som väljs för mig återstår att se. Nu ska jag gå och krama anledningen till att jag är här.

1 kommentar:

Matilda sa...

naaw...syster min. (vill göra ett hjärta men vet inte hur man gör)