Idag har varit en konstig dag hittills. Vaknade vid nio, somnade om till elva och drömde massa konstiga drömmar. Sen hade jag en MSN-konversation med min sambo (som satt i andra rummet).
Sen åkte vi och gjorde lite ärenden, fattade inte varför jag hängde med egentligen, fanns ingen anledning. Bara satt och väntade typ, sen åkte vi hem. Sen åkte vi iväg igen och badade lite i badhuset. Och så fixade jag mitt nya simkort så nu funkar det. Så bara så ni vet har jag ett nytt mobilnummer nu, +64 210617135. Det kostar tydligen typ 60 cent/min för mig att ringa till Sverige så det är ju helt okej. Slipper roamingkostnader äntligen...
Sen åkte vi hem igen och skulle precis åka och börja fredagsfira eller nåt hos Leons kompis, men jag kände mig så jävla eländig (ont i magen ont i huvudet deprimerad nånting vetinte) så jag stannade hemma. Han åkte precis. Jag fick någon slags gråtattack som precis har gått över nu. Ibland får jag panikattacker över att jag är här. Så långt borta från Sverige. Ibland gör det så otroligt ont i mig.
Igår t ex, hade en jättejättetrevlig kväll med Lisa, Jenny, Matt och Leon, vi gick till två olika things, sen gick vi till nån japansk restaurang och jag sa arigato.
Men så går jag på toa och när jag sitter där så bara faller allt samman och jag freakar ur över att jag för i helvete är uppåner på jordklotet och allt är bara så långt långt borta och jag vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att om jag nånsin behöver åka hem så är jag inte hemma på ens några timmar nej det tar dagar för mig att komma hem inte för att jag vill åka hem nu men ibland känner man sig fångad av just anledningen att jag inte kan precis som att jag aldrig skulle kunna tatuera mig för jag vet att jag skulle vilja ta bort den direkt efteråt bara för att jag inte kan.
Men man får ju ta sig samman. Det gjorde jag och de märkte inte ett jävla skit. Berättade för Leon senare när vi kom hem och han hade ingen aning.
Precis som att jag stannade hemma nu och bröt ihop istället för att förstöra genom att vara konstig och cp inför alla dessa andra människor jag inte känner.
För jag känner fan ingen här.
Inte så pass att man kan...vara. Utan att skärpa till sig hela tiden. Förutom med L då.
Bara han känner mig här. Och honom vill jag ju inte trötta ut fullkomligt. Han kan behöva en paus från mig då och då kan jag tycka.
Och ja, jag tror att det var därför jag stannade hemma nu i eftermiddag/kväll. För jag orkar helt enkelt inte skärpa till mig just idag. Ibland kan jag sakna att bara få vara liten. Och inte vara vuxen hela tiden. Oftast inte... oftast tycker jag om att umgås med alla dessa 20something och 30something människor. Det ger mig mycket. Men det är ansträngande att alla människor man träffar är nya, och att sen hänga med i vuxenprat som inte ens är på svenska om t ex valet i Nya Zeeland som jag inte är ett dugg insatt i (såklart). Det blir liksom flera svårigheter istället för bara kanske en. Och idag orkar jag inte.
Har ätit upp alla negerbollar så ska göra fler nu. De var så himla goda, smakade precis som hemma.
Först ska jag vila lite bara. Det är tröttsamt att vara ledsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men Manda då! Tänker på dig och du det där med att vara liten det saknar jag också ibland, Särskilt nu när man måste vara stor och förståndig. Massor av kramar från oss
kramiz syster !
Finaste finaste du. Gud. Ibland tror jag att du är min hjärnas tvilling. För precis sådär brukar jag bli när jag är långt borta. Plötsligt inser jag att "fan. om jag blir dödssjuk eller något fruktansvärt händer så är jag så fruktansvärt långt borta." Jag vet att det är så att leva. Att man måste lämna sina trygga hamnar. Men det skrämmer mig ändå att mitt hjärta plötsligt får för sig att hoppa över en massa slag och skjuta krismeddelanden till hjärnan att det är katastrof. Skrämmer livet ur mig. Och då är ju verkligen så långt borta man kan vara. Precis på andra sidan jorden. Men samtidigt. Din familj är bara ett telefonsamtal bort. Det är det som är så fint med dagens teknik. Att man ändå lan ha mamma en andhämtning bort i en telefonlur. Det är inte den fysiska kontakten av en kram man ibland behöver, men det är åtminstone rösten som kan klappa lite på ens hjärta och lugna det.
Jag önskar så innerligt att jag kunde sitta på ett plan och vara hos dig en massa fina dagar. Leka, titta på NZ, fika, kolla på 2handaffärer och prata till jättesent på nätterna. Som är Sveriges dagar. Då kunde vi trösta varandra. För jag skulle flippa ur två gånger om dagen till en början med. Minst! Det är inte lätt att vara stor och självständig. Och särskilt inte när man är stor och självständig och plötsligt känner sig som ett barn.
Men du fixar detta. För du är så jäkla modig redan som faktiskt tagit dig dit. Till din kärlek och världens vackraste land.
Jag skickar en miljon dunderhonungskramar till dig söto!
Pusskram hjärtat
sager som ovanstaende.. du ar sa otroligt modig som vagade aka! och nar du en vacker (eller ful) dag kommer till sverige igen kommer du inte angra en sekund att du packade resvaskan och gav dig ivag. det ar inte alltid latt, men forsok att tanka att det ar vart det! sverige kommer alltid finnas dar om du vill hem igen. kram pa dig mandizZz!
know the feeling. Jag är BARA i Norge och BARA vart här i två veckor. men tårar har lätt att komma trots detta. All förståelse för dig! borta bra men hemma bäst. eller?
Skicka en kommentar