En måndagskväll i Auckland, på andra sidan jordklotet. Längre hemifrån kommer man inte. Nog känns det lite ibland.
Kan inte direkt säga att jag har hemlängtan. Jag vill inte åka hem. Skulle vara så olycklig hemma. Värre än här. Men jag längtar efter mina vänner, mamma, pappa, min syster och till och med mina himla bröder. Jag längtar efter alla jag tycker om. Min vovve. Min kanin. Min underbara säng. Tevesoffan. Teven.
Människor man känner. Grannar, vänner. Släkt, bekanta.
Ja, ni vet.
Så ikväll sitter jag här bredvid han jag tycker mest om i hela världen och lyssnar på Abba och ja, blir lite ledsen men han tröstar mig bra. Så jag är okej.
Abba kan ju göra en lite sentimental.
Minnen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jo nog är det minnen alltid...varje gång jag hör den låten så kommer det några tårar... Men VI ses ju snart igen!!! Kram
vet inte vad jag ska skriva...men jag skulle vilja krama om dig. syster!
Skicka en kommentar